Berättelsen om 'Urwah ibn al-Zubayr.
'Urwah ibn al-Zubayr kom för att besöka Khalîfen al-Walîd ibn 'Abdu'l-Malik. Med honom var han son Muhammad, som var en utav de mest stiligaste männen. Den unge mannen hade klätt upp sig i fina kläder för tillfället, och hade hans hår i två flätor. När al-Walîd såg honom, sade han, "Det är så här de unga människorna av Quraysh ser ut!" och genom det uttalandet, satte han det onda ögat på honom. Innan han åkte, blev den unga mannen sjuk. När han var i stallet [och förberedde inför resan] ramlade han ner, och hästarna strampade ihjäl honom.
Sedan fick 'Urwah kallbrand i hans ben, och al-Walîd sände läkare till honom, som föreslog att benet skulle bli amputerat, annars så skulle kallbranden spridas till resten av kroppen och döda honom. 'Urwah höll med, och läkarna började ta bort hans ben, med att använda en såg. När sågen nådde benet, svimmade 'Urwah, och när han vaknade upp, rann det svett från hans ansikte, och han upprepade, "Lâ ilâha ill-Allâh, Allâhu akbar." När operationen var klar, tog han upp sitt ben och pussade det, sedan sade han, "Jag svär vid Den Som satte fast mig på dig, jag brukade aldrig gå till någon plats med fel handlingar eller till någon plats där Allâh inte skulle gillat att jag var på." Sedan gav han order att benet skulle bli tvättat, parfyrmerat, insvept i ett tygstycke och begraven i den Muslimska gravplatsen.
När 'Urwah lämnade al-Walîd och återvände till Madînah, gick hans familj och vänner ut till utkanterna av staden för att beklaga sorgen. Det enda svar han gav var att citera från Qur'an: "...truly wa have suffered much fatigue at our journey." [al-Kahf 18:62]. Han sade inget mer än det. Sedan sade han, "Jag kommer inte att gå in i Madînah, för att människorna där glädjers sig antingen över andras olyckor, eller så känner de avundsjuka för deras välsignelse." Så han gick för att stanna på en plats vid al-'Aqîq. 'Îsâ ibn Talhah kom för att besöka honom där och sade, "Må dina fienders fäder förgås!" och frågade honom, "Visa mig olyckan för vilken jag har kommit för att trösta dig." 'Urwah visade hans stump, och 'Îsâ sade, "Vid Allâh, vi förberedde dig inte för att brottas! Allâh har räddat det mesta utav dig; ditt omdöme, din tunga, din syn, dina två händer, och ett utav dina två ben." 'Urwah sade till honom, "Ingen har tröstat mig så som du har."
När läkarna kom för att utföra amputeringen, frågade de 'Urwah om han skulle dricka berusningsmedel för att lätta på smärtan. Han sade, "Allâh testar mig för att se graden av mitt tålamod. Hur kan jag gå emot Hans befallningar?"
Patience and Gratitude av Imam Ibn Qayyim Al-Jawziyah
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. BarakAllâhu feekom.
Zakaah.
Zakaah blev beordrat under det andra året av Hijrah, vilket gjorde de rika och fattiga mer jämlika och ökade samstämmigheten i samhället av Madinah och banden av broderskap för Allâhs skull blev starkare än tidigare. Sannerligen, så gick detta utöver zakaah för att inkludera frivillig välgörenhet.
Det är återberättat att Anas ibn Maalik [må Allâh vara nöjd med honom] sade,
”Abu Talhah var den rikaste bland Ansaar av Madinah gällande palmer och den förmögenhet som var mest kär för honom var [trädgården av] Bayraha, som låg mittemot moskén. Allâhs Sändebud [må Allâhs frid och välsignelse vara över honom] brukade gå till trädgården och dricka gott vatten som fanns där.”
Anas sade, ”När versen ”[TROENDE!] Ni kommer inte att uppnå sann fromhet, förrän ni ger åt andra av det som ni [själva] värdesätter; Gud har full kännedom om vad ni ger.” [Surah al-Imraan 3:92] blev uppenbarad så gick Abu Talhah till Allâhs Sändebud [må Allâhs frid och välsignelse vara över honom] och sade, ”O Allâhs Sändebud, Allâh säger att ni inte kommer uppnå sann fromhet förrän ni ger åt andra av det som ni själva värdesätter och det som är mest kärt för mig är Bayraha. [Jag ger bort det] i välgörenhet för Allâhs skull och hoppas på att få dess belöning hos Allâh, så förfoga över det O Allâhs Sändebud så som Allâh visar dig.”
Allâhs Sändebud [må Allâhs frid och välsignelse vara över honom] sade, ”Bra gjort, det är en lönsam affär, det är en lönsam affär. Jag har hört vad du sa och jag tycker att du ska fördela det mellan dina släktingar.” Abu Talhah sade, ”Jag ska göra det O Allâhs Sändebud,” och han fördelade det mellan hans släktingar och hans farbröders söner.
Återberättad av al-Bukhaari 1392 och Muslim 998
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. Baraka Allâhu feekom.
Allâh Den Rättvise Den Barmhärtighe.
Det är återberättat att en kvinna gick till Profeten Dawûd [’Aleihi salaam] och sade, ”O Allâhs Profet, är din Herre en förtryckare eller är Han rättvis? Profeten svarade, ”Ve dig kvinna, Han är Den Fullständigt Rättvise, som aldrig förtrycker, vad vill du berätta?
Hon förklarade att hon var en änka med tre döttrar och att hon försörjde dem med det som hon kunde spinna med sina händer. Hon berättade,
”Igår så samlade jag ihop allt som jag hade spunnit i ett rött tygstycke och knöt ihop det för att sedan sälja det på marknaden för att kunna försörja mina barn. Medans jag gick kom en fågel och ryckte bort tygstycket från mig och flög iväg. Den lämnade mig med ingenting att sälja till försörjningen för mina barn.”
Medans kvinnan berättade för Dawûd kom någon och knackade på hans dörr. Han tillät dem att komma in och fick reda på att de var tio handelsmän som hade med sig etthundra dinars var. De sade, ”O Allâhs Profet, ge denna rikedom till den som är förtjänt av det.” Dawûd frågade dem varför de kommit till honom med denna rikedom.
De förklarade, ”O Allâhs Profet, vi var på en båt och vinden blåste väldigt hårt och vi höll på att drunkna när plötsligt en fågel kom och släppte ner ett rött tygstycke till oss. I detta tygstycke fanns det lite garn och vi lyckades täppa till hålet i skeppet med det tills vinden avtog och vi svor att var och en av oss skulle ge etthundra dinars i välgörenhet. Så ge denna summa till vem du vill.”
Dawûd vände sig till kvinnan och sade, ”Din Herre gör affärer för dig på land och hav, men ändå så frågar du om Han förtrycker!” Han gav henne de ettusen dinars och sade, ”Spendera detta på dina barn.”
Gems & Jewels
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. BarakAllâhu feekom.
Hur Umayr ibn Wahb al-Jumahi blev Muslim.
Umayr ibn Wahb al-Jumahi återvände säkert från Slaget av Badr. Hans son var kvar, som fånge hos Muslimerna. Umayr fruktade att Muslimerna skulle straffa hans son väldigt hårt på grund av förföljelsen han själv hade gjort emot Profeten och tortyren som han hade plågat följeslagarna med. En morgon så gick Umayr till den Heliga Moskén för att göra tawaf runt Ka'bah och dyrka sina idoler. Han fann Safwan ibn Umayyah sitta nära Ka'bah. Han gick fram till honom och sade, "Im Sabahan [God morgon], Quraysh ledare." Safwan svarade, "Im Sabahan, Umayr. Låt oss prata en stund. Tiden går bara när man pratar." Umayr ibn Wahb satte sig bredvid honom. De två männen började komma ihåg Badr, den stora förlusten som de hade lidit och de räknade fångarna som Muhammad och hans Följeslagare hade tagit fast. De blev väldigt bekymrade över det höga antalet av stora Quraysh män som hade blivit dödade av Muslimernas svärd och som låg begravda i massgraven vid al-Qalib i Badr. Safwan ibn Ummayyah skakade sitt huvud och sade suckandes, "Vid Gud, det kan inte komma någon bättre efter dem." Umayr svarade, "Du har rätt." han förblev tyst en stund och sedan sade han "Vid Ka'bahs Gud, om jag inte hade någon skuld eller någon familj som behöver mig, så skulle jag gå till Muhammad och döda honom, avsluta hans uppdrag och stoppa hans ondska." Han fortsatte med en svag och dämpad röst, "Och min son är bland dem, min resa till Yathrib skulle vara utan några tvivel." Safwan ibn Umayyah lyssnade uppmärksamt på Umayrs ord och önskade att detta tillfälle inte skulle försvinna. Han vände sig till honom och sade, "Umayr, lägg alla dina skulder i mina händer och jag skall betala dem för dig oavsett mängden. Gällande din familj, så ska jag ta hand om dem precis som min egen familj och ge dem det som de behöver. Jag har tillräckligt med rikedom för att garantera dem ett bekvämt liv." Umayr svarade honom, "Överens, men håll det här samtalet mellan oss hemligt och berätta det inte om det för någon." Safwan sade, "Jag ska hålla det hemligt."
Umayr ibn Wahb lämnade Masjid al-Haram med elden av hat mot Muslimerna brinnande i sitt hjärta. Han började räkna vad han behövde för uppgiften som han givit sig själv. Han visste att han hade hela stödet och förtroendet av de Quraysh som hade familjemedlemmar som var fångar i Madinah. Umayr fick sitt svärd slipad och täckt med gift. Han kamel gjordes i ordning och hämtades till honom. Han satte sig på kamelen och red iväg mot Madinah med ondska i sitt hjärta. Umayr kom fram till Madinah och gick direkt till moskén för att leta efter Profeten. När dörren till moskén klev han ner och band fast kamelen. Vid den stunden så satt 'Umar med några Sahaba nära dörren till moskén och pratade om minerna från Badr, antalet fångar de hade tagit och hur många från Quraysh som hade blivit dödade. De mindes också vilka handlingar av mod som Muslimerna hade visat, både Muhajirun och Ansar och tackade Allâh för den stora segern som Han hade givit dem. Just då så vände sig 'Umar om och såg Umayr kliva ner från sin kamel och gå emot moskén och svinga sitt vapen hotfullt. Förskräckt, ställde han sig upp och skrek, "Detta är hunden, Allâhs fiende, Umayr ibn Wahb. Vid Allâh, han har endast kommit för att göra ont. Han ledde Mushrikeen emot oss i Makkah och han var en spion åt dem precis innan Badr. Gå till Allâhs Sändebud, ställ er omkring honom och varna honom att denna smutsiga förrädare är efter honom."
'Umar skyndade själv iväg till Profeten och sade, "O Rasulullâh, denna fiende av Allâh, Umayr ibn Wahb har kommit med sitt svärd och jag tror att han kan bara vilja någonting ont." Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] sade, "Låt honom komma in." Umar gick fram till Umayr, tog tag i hans rock, pressade sitt svärd emot hans hals och tog honom till Profeten. När Profeten såg Umayr i detta tillstånd sade han till Umar, "Släpp honom." Sedan vände han sig till Umayr och sade, "Kom närmare." Umayr gick närmare och sade, "Anim Sabahan [Arabisk hälsning från tiden av Jaholiyyah]." Profeten sade, "Allâh har gett oss en bättre hälsning än detta, Umayr. Allâh har gett oss hälsningen av frid; det är hälsningen av Paradisets människor. Varför har du kommit?" Umayr svarade, "Jag kom hit och hoppades på att få fångarna i dina händer friade, så snälla tillmötes gå mig." Profetens frågade honom, "Och vad är det här svärdet till för? Berätta sanningen. Varför har du kommit, Umayr?" Han svarade, "Jag har endast kommit för att få fångarna friade." Profeten sade, "Nej. Du och Safwan ibn Umayyah satt nära Ka'bah och mindes era vänner som ligger begravda vid al-Qalib och sedan sade du, "Om jag inte hade haft någon skuld eller familj, skulle jag säkerligen gå ut och döda Muhammad. Safwan tog över din skuld och lovade att se efter din familj mot att du gick med på att döda mig. Men Allâh är en barriär mellan dig och att du uppnår ditt mål." Umayr stod förvånad en stund, sedan sade han, "Jag vittnar om att du är Allâhs Sändebud. O Allâhs Sändebud, vi brukade förkasta allt gott du kom med och uppenbarelsen som kom till dig. Men mitt samtal med Safwan ibn Umayyah kände inte någon annan till. Vid Allâh, jag är säker på att endast Allâh kunde ha informerat om detta till dig. Prisade vare Allâh som har väglett mig till dig så att Han kan vägleda mig till Islam." Sedan vittnade han om att det finns ingen annan gud [värd att dyrkas] utom Allâh och att Muhammad är Allâhs Sändebud och blev Muslim.
Sedan beordrade Profeten sina följeslagare, "Undervisa er broder i hans religion. Lär honom Qur'an och frige hans fångar." Muslimerna var väldigt glada över Umayrs acceptans av Islam. Till och med 'Umar, som en gång hade sagt om honom, "En gris är sannerligen mer kär för mig än Umayr ibn Wahb" gick till Profeten och sade, "Idag, är han mer kär för mig än några utav mina egna barn."
The Companions of The Prophet av AbdulWahid Hamid
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. BarakAllâhu feekom.
Abû 'Ubaida bin al-Jarrâh.
"Varje nation har en Amîn [trovärdig man] och den som är Amîn av denna nation [dvs. en Muslim] är Abû 'Ubaida bin al-Jarrâh." [Sahîh al-Bukhari]
Hudhaifa [radiyAllâhu 'anhu] återberättade att Allâhs Sändebud [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] sade till folket av Najrân,
"Jag kommer att sända den mest trovärdige mannen till er. (Alla utav) följeslagarna av Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] såg fram emot (att få vara den personen). Han sände Abû 'Ubaida [radiyAllâhu 'anhu]." [Sahîh al-Bukhari]
Följ min blogg med bloglovin
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. BarakAllâhu feekom.
Aasiyah - Faraos hustru.
Vi har inte mycket information om den rättfärdiga kvinnan Aasiyah bint Mazaahim, Faraos fru. Alla detaljer som har blivit återberättade om henne är från Israa'eeliyyaat [berättelser från Judiska källor] och är inte bevisade i någon saheeh text vad vi vet.
Men det verkar som - och Allâh vet bäst - att hon var en utav dem som döljde sin tro från Farao, sedan så avslöjades hennes hemlighet. Nedan följer en del utav de saker som har blivit återberättat om henne, med några kommentarer:
1- Allâh säger:
"And Allaah has set forth an example for those who believe: the wife of Fir'awn (Pharaoh), when she said: ‘My Lord! Build for me a home with You in Paradise, and save me from Fir'awn (Pharaoh) and his work, and save me from the people who are Zaalimoon (polytheists, wrongdoers and disbelievers in Allaah)'"
[al-Tahreem 66:11]
2 - Det var återberättat att Abu Moosa al-Ash'ari sade: Allâhs Sändebud [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] sade, "De män som uppnår perfektion är många, men det finns inga kvinnor som uppnått perfektion förutom Aasiyah, Faraos fru, och Maryam bint 'Imraan, och 'Aa'ishahs överlägsenhet över alla andra kvinnor är lik överlägsenheten av thareed över all annan mat."
[Återberättad av al-Bukhari, 3230; Muslim, 2431]
3 - Det var återberättat att Ibn ‘Abbaas sade: Allâhs Sändebud [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] drog fyra linjer på marken, sedan sade han, "Vet ni vad detta är?" Vi sade, "Allâh och Hans Sändebud vet bäst." Allâhs Sändebud [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] sade, "Den bästa utav av kvinnorna i Paradiset är Khadeejah bint Khuwaylid, Faatimah bint Muhammad, Aasiyah bint Mazaahim Faraos fru, och Maryam bint 'Imraan - må Allâh vara nöjd med dem."
[Återberättad av Ahmad, 2663. Klassad som saheeh av al-Albaani i Saheeh al-Jaami', 1135]
4 - Det var återberättat från Anas att Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] sade, "Tillräckligt för er bland kvinnorna av världen är Maryam, dotter av 'Imraan, Khadeejah bint Khuwaylid, Faatimah bint Muhammad och Aasiyah, Faraos fru."
[Återberättad och klassad som saheeh av al-Tirmidhi, 3878]
5 - al-Haafiz ibn Hajar sade,
Bland dygderna av Aasiyah, Faraos fru, är att hon valde döden över kungligt privilegium och plågan i denna värld över lyxen som hon levde i. Och hennes insikt gällande Moosa [frid vare över honom] var korrekt när hon sade, "A comfort of the eye for me." [al-Qasas 28:9]
Fath al-Baari, 6/448
Och Allâh vet bäst.
Islam Q&A
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. BarakAllâhu feekom.
Mitt hjärta blev stulet.
Det var en mörk natt som inbrottstjuven besteg väggen av Mâlik bin Dinars hus och smög tyst in. Till hans fullständiga besvikelse, så fann tjuven ingenting i huset som var värt att stjäla; och viktigare, innehavaren av huset var faktiskt inomhus och var upptagen med att be.
Mâlik kände av inbrottstjuvens rörelser, men utan att bli uppskrämd, vände han sig om helt lugn och gav fredshälsningen till honom. Sedan sade han, "Min broder, må Allâh förlåta dig. Du steg in i mitt hus och fann ingenting värt att ta, men jag kommer inte att tillåta dig att gå utan att få någon nytta."
Mâlik ställde sig upp, närmade sig inbrottstjuven med en mugg med vatten i hans hand och sade, "Här, utför tvagningen och utför två enheter av bön. Om du gör detta, så kommer du att ta med dig det som är bättre än det som du från början kom för att finna."
"Ja, så generöst av dig," sade inbrottstjuven något överväldigad och, mer än någonting annat, ödmjuk. Han ställde sig upp, utförde tvagningen och två enheter av bön. Efter att han avslutat dem, vände han sig om och sade, "O Mâlik, kommer jag att vara till besvär för dig om jag ber två enheter av bön till?"
"Utför så mycket som Allâh bestämt för dig," sade Mâlik. Inbrottstjuven vände sig om och fortsatte att be tills morgonen, och då sade Mâlik, "Gå, och var god."
"Kommer jag att vara till besvär för dig om jag stannar här med dig idag, därför att jag har avsikten att fasta idag."
"Stanna så länge du vill," sade Mâlik. Mannen stannade hos Mâlik i ett antal dagar, och spenderade dagarna som fastande och i bön på nätterna. När han slutligen bestämde sig för att gå sade mannen, "O Mâlik, jag har bestämt mig för att ångra mig."
"Det [dvs. att Allâh förlåter dig och vägleder dig till att ångra dig] ligger i Allâhs Hand 'Azza wa-Jall," sade Mâlik.
Faktum är att mannen förbättrade hans sätt och ångrade sig för hans tidigare nyckfulla liv. När han lämnat Mâlik, så mötte han en annan inbrottstjuv han kände. När han såg det glada och fridfulla uttrycket på mannen ansikte, så sade inbrottstjuven, "Jag tror att du äntligen har hittat din skatt?"
"Min broder," svarade han, "Jag fann Mâlik bin Dinar. Jag gick för att stjäla från honom, men det var han som stal någonting från mig - mitt hjärta. Sannerligen, jag har ångrat mig till Allâh 'Azza wa-Jall, och jag kommer att förbli vid dörren [av Hans Nåd och Förlåtelse] tills jag uppnår vad Hans lydiga, kärleksfulla slavar har uppnått."
Al-Mawâ'iz Wal-Majâlis, s. 85
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. BarakAllâhu feekom.
Abû Dharr al-Ghifari.
I dalen som förbinder Mekkah med världen utanför, levde stammen av Ghifar. Ghifar levde på de magra erbjudanden av bytes-karavanerna från Quraysh som reste mellan Syrien och Mekkah. Det är troligt att de också försörjde sig genom att plundra dessa karavaner när de inte fick tillräckligt för att tillfredställa deras behov.
Jundub ibn Junadah, med smeknamnet Abû Dharr, var en medlem i denna stam. Han var känd för sitt mod, hans sinneslugn och hans vidsträckta syn och även för avskyn han kände gentemot idolerna som hans folk dyrkade. Han avvisade de löjliga religiösa övertygelserna och den religiösa korruption som Araberna var engagerade i. Medan har var i Waddan öknen, nådde nyheterna Abû Dharr att en ny Profet hade uppenbarat sig. Han hoppades verkligen att hans närvaro skulle hjälpa för att ändra folkets hjärtan och tankar och leda dem bort från mörkret av vidskepelse. Utan att förlora någon tid, kallade han på sin bror, Anis, och sa till honom; "Gå till Makkah och hämta vilka nyheter du än kan om denna man som påstår att han är en Profet och att uppenbarelser kommer till honom från himlen. Lyssna till några av hans ord och kom sedan tillbaka till mig och recitera dem för mig."
Anis åkte till Makkah och träffade Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam]. Han lyssnade på vad han hade att säga och återvände till Waddan öknen. Abû Dharr mötte honom och frågade nervöst efter nyheterna om Profeten.
"Jag har sett en man," berättade Anis, "som kallar människor till nobla egenskaper och det finns blott ingen poesi i det han säger."
"Vad säger folket om honom?" frågade Abû Dharr.
"De säger att han är en magiker, en siare och en poet."
"Min nyfikenhet är inte tillfredsställd. Jag är inte klar med denna angelägenhet. Kan du se efter min familj medan jag går ut och personligen undersöker den här Profetens uppdrag?"
"Ja. Men akta dig för Makkah borna," sade Anis.
Vid hans ankomst till Makkah, kände sig Abû Dharr omedelbart väldigt misstänksam och han beslöt sig att vara mycket försiktig. Det var tydligt att Quraysh borna var arga över fördömelsen av deras gudar. Abû Dharr hörde om det fruktansvärda våldet som de delade ut till Profetens följeslagare men detta hade han förväntat sig. Därför avstod han sig från att fråga någon om Muhammad, utan att veta om personen kunde vara en följeslagare eller en fiende.
Vid skymningen, lade han sig ner vid den Heliga Moskén. Ali ibn Abi Talib passerade honom och, när han insåg att Abû Dharr var en främling, bad han honom komma till hans hus. Abû Dharr tillbringade natten i hans hus och på morgonen tog han sin vattenpåse och hans väska med provision och återvände till Moskén. Han hade inte frågat några frågor och inga frågor ställdes till honom.
Abû Dharr spenderade den följande dagen utan att lära känna Profeten. Vid kvällen gick han till Moskén för att sova och Ali passerade förbi honom igen och sa, "Är det inte dags att en man lär känna hans hushåll?" Abû Dharr följde med honom och stannade i hans hem ytterligare en natt. Och igen så frågade de inte varandra om någonting.
På den tredje natten så frågade Ali honom, "Ska du inte berätta för mig varför du kom till Makkah?"
"Endast om du ger mig en garanti på att du kommer att leda mig till det jag söker."
Ali gick med på det och Abû Dharr sa, "Jag kom till Makkah från en avlägsen plats, sökandes efter ett möte med den nya Profeten och lyssna till det som han har att säga."
Ali's ansikte lyste upp av glädje medan han sa, "Vid Allâh, han är sannerligen Allahs Sändebud," och han fortsatte att berätta mer för Abû Dharr om Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] och hans budskap. Tillslut sa han, "När vi går upp imorgon, följ efter mig vart jag än går. Om jag ser någonting som gör mig rädd för din skull, stannar jag som om jag skulle uträtta mina behov. Om jag fortsätter, följ efter mig tills du går in där jag går in."
Abû Dharr sov inte en sekund under resten av den natten på grund av hans starka längtan efter att få se Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] och lyssna på orden av uppenbarelsen. På morgonen, följde han noga efter i Ali's fotspår tills de var i Profetens [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] närvaro.
"As-salaamu alayka yaa Rasulullah, [frid vare med dig, O Allâhs Sändebud]," hälsade Abû Dharr. "Wa alayka salaam wa rahmatullah wa barakaatuhu [och frid vare med dig och Allahs barmhärtighet och välsignelse]," svarade Profeten.
Abû Dharr var den första personen att hälsa Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] med hälsningen av Islam. Efter det så spred sig hälsningen och började allmänt användas.
Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] välkomnade Abû Dharr och inbjöd honom till Islam. Han reciterade en del av Qur'anen för honom. Inte länge efter det, så uttalade Abû Dharr Shahadah [trosbekännelsen] och kom in i den nya religionen. Han var ibland de första som accepterade Islam.
Låt oss lämna över till Abû Dharr att berätta hans historia...
Efter det stannade jag tillsammans med Profeten i Makkah och han lärde mig Islam och lärde mig att läsa Qur'an. Sedan sade han till mig, "Berätta inte för någon i Makkah att du har accepterat Islam. Jag fruktar att de kommer att döda dig."
"Vid Honom i vars händer är min själ, jag skall inte lämna Makkah förrän jag går ut till den Heliga Moskén och tillkännager kallelsen av Sanningen i mitten av alla Quraysh borna," lovade Abû Dharr.
Profeten förblev tyst. Jag gick till Moskén. Quraysh borna satt och pratade. Jag gick in ibland dem och skrev så högt jag kunde, "O människor av Quraysh, jag vittnar att det finns ingen gud förutom Allâh och att Muhammad är Hans Sändebud!" Mina ord hade en omedelbar verkan på dem. De hoppade upp och sa, "Ta den där som har lämnat hans religion." De kastade sig på mig och började slå mig skoningslöst. De menade tydligt att döda mig. Men Abbas ibn Abdul-Muttalib, Profetens farbror, kände igen mig. Han böjde sig och skyddade mig från dem. Han sade till dem, "Bedrövelse över er! Skulle ni döda en man från Ghifar stammen och era karavaner måste passera igenom deras område?"
Då släppte de mig. Jag gick tillbaka till Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] och när han såg mitt tillstånd sa han, "Sa jag inte till dig att inte tillkännage din acceptans av Islam?"
"O Allâhs Sändebud," sa jag, "Det var ett behov i min själ och jag uppfyllde det."
"Gå till ditt folk," beordrade han, "och berätta för dem vad du har sett och hört. Inbjud dem till Allâh. Kanske ger Allâh dem gott genom dig och belönar dig genom dem. Och när du hör att jag har kommit ut öppet, kom då till mig."
Jag gick och kom tillbaka till mitt folk. Min bror kom fram till mig och frågade, "Vad har du gjort?" Jag sade till honom att jag hade blivit Muslim och att jag trodde på sanningen av Muhammads budskap. "Jag är inte ovillig emot din religion. Faktum är att jag är också en Muslim nu och en troende." sa han. Sedan gick vi båda två till vår mor och inbjöd henne till Islam. "Jag har ingen motvilja för er religion. Jag accepterar Islam också." sa hon. Från och med den dagen gick denna familj av troende ut outtröttligt för att inbjuda folket av Ghifar till Gud och drog sig aldrig tillbaka från deras ändamål. Slutligen blev en stor del av dem Muslimer och böner i samling blev inrättade bland dem.
Abû Dharr bodde kvar i hans öken hus tills Profeten hade utvandrat till Madinah och att krigen av Badr, Uhud och Khandaq utkämpats. Till slut i Madinah, bad han Profeten att få vara till hans tjänst. Profeten gick med på det och var nöjd med hans sällskap och tjänst. Ibland visade Profeten företräde åt Abû Dharr över andra och när han mötte honom brukade han klappa honom och le och visa sin lycka.
Efter Profetens [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] död, kunde Abû Dharr inte uthärda att stanna i Madinah på grund av all sorg och vetskapen om att det inte skulle finnas något mer utav Profetens vägledande sällskap. Så han lämnade Madinah och åkte till den Syriska öknen och stannade där under kalifatet av Abû Bakr och Umar.
Under kalifatet av Uthman, bodde han i Damaskus och såg Muslimernas intresse för denna värld och deras ökande lust efter lyx. Han var sorgsen och kände sig motbjudande av det. Så Uthman bad honom att komma till Madinah. I Madinah var han också kritiskt till människornas jakt efter världsliga saker och njutningar och de var i sin tur kritiska för att han förolämpade dem. Då beordrade Uthman att han skulle gå till Rubdhah, en liten by nära Madinah. Där stannade han långt borta från människor, och avstod sig ifrån deras upptagenhet med världsliga saker och höll fast vi Profetens och hans följeslagares arv i att söka efter boningen i Nästa Liv i företräde till denna värld som endast är en genomresa.
denna nobla följeslagare till Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam].
The Companions of The Prophet av AbdulWahid Hamid
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. BarakAllâhu feekom.
Abdullâh Azzams zuhd.
"...Tro på mig när jag säger att jag hatar att köpa nya saker, kläder, osv. En dag, kom jag hem och fann nya kuddar med matchande täcken. När jag såg dem, blev jag upprörd. Jag sade, "Vid Allâh, kvinnor har ingen religion. Det här måste bort... vart kom det här ifrån?" De sade, "Det är en gåva." Jag sade, "Det måste ut ur huset. Det kan inte vara kvar i huset," och jag sade sådana ord till min fru att hon höll på att svimma. Vid Allâh, hon höll på att svimma och förlora medvetandet, och hon började skaka. Jag började frukta för hennes omdöme, vid Allâh.
Men, tro mig, bröder, jag gick inte in i huset. Verkligen, sade jag, "Vart kom dessa gåvor ifrån?" Hon sade, "Varför är det viktigt för dig? Dina gäster är här dag och natt, och kommer ut och in, och jag tvättar madrassernas täcken och byter dem. Jag byter dem varje dag därför att bomullen i dessa pakistanska täcken fastnar i kuddarnas veck. Jag är trött, och jag hittade lite guld som jag hade, som jag sedan spenderade på detta för att underlätta en aning för mig." Jag sade till henne, "Medans Mujahideen dör i hunger?" Hon sade, "Jag donerade en tredjedel utav värdet till Mujahideen." Jag sade till henne, "Trots det, kan de inte vara kvar."
Från och med då fram tills nu, tro mig när jag säger till er att jag aldrig gick in i huset och såg dess utan att mitt bröst blev spänt. Tro mig, vi försökte ta bort dom från huset på ett sätt som inte skulle resultera i att hon skulle svimma igen, och må Allâh förlåta oss alla..."
**[En anmärkning på detta berättar att Shaykhen förblev envis angående detta tills han slutligen sålde kuddarna och täckena till en broder för en mindre summa än inköpspriset.]
'Fi Dhilal Surat at-Tawbah'; s. 222
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. BarakAllâhu feekom.
Syskonen av Azwar Asadi.
När Dharâr bin Azwar Asadi beslöt sig för att acceptera Islaam på grund av påverkan som hade gjorts på honom genom integriteten, sannfärdigheten och uppriktigheten av Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam], talade han med några människor av hans stam som var likasinnade. De kom alla överens om att resa till Al-Madinah för att träffa Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] personligen och svära lojalitet till Islaam i hans närvaro. Innan han begav sig iväg på sin resa beslöt han att tillägna hela hans rikedom, vilket var i formen av en flock på tusen uppfödnings kameler, för Islaams sak. När Profeten [Sallallahu 'aleihi wa Sallam] hörde om denna handling av uppoffrande vilket visade en total ignorans för världen och dens rikedomar, var han väldigt nöjd. Han var överlycklig att en ung orädd ledare av en fiende stam som i all uppriktighet och som använde hans Gud-belönade visdom och intelligens hade beslutat att bli en kompis och en del utav den Muslimska Ummahn.
Eggad av hängivelsen och uppoffrandet av hennes bror, beslöt Khawlah bint Azwar att också inträda Islaam. Hon är den framstående kvinnan som bar en mask och stred modigt mot fienden och dödade många fiende soldater med hennes knivskarpa svärd. När fienderna bevittnade bedriften av hennes svärd, hennes skicklighet med hennes spjut och kvickheten av hennes rörelser i att söka martyrskap, blev de skräckslagna. Till och med Muslimerna blev förvånande och undrade vem denna blixtliknande Mujâhid kunde vara som kämpade på deras sida. Vissa utav dem trodde att det måste vara Khâlid bin Waleed [radiyAllâhu 'anhu] som hade uppenbarat sig maskerad på slagfältet. Men de insåg snart att Khâlid [radiyAllâhu 'anhu] var närvarande och kämpade bland dem, men utan någon mask! Detta mystifierade dem ännu mer! Faktum är att Khâlid bin Waleed [radiyAllâhu 'anhu] var själv förbryllad över identiteten av denna maskerade Mujâhid. Slutligen gick han nära och frågade, "Vem är du? Och varifrån kom du?"
En röst svarade,
"O Överbefälhavare, snälla bli inte överraskad. Jag är Khawlah bint Azwar, systern av Dharâr [radiyAllâhu anhu]."
Mujâhideen var stolta och överraskade att höra denna feminina röst och deras ögon fylldes med tårar vid tanken att om hela Ummahn - både män och kvinnor - hade denna passionerade själ för Jihâd och sådana krigs skickligheter i att möta fienden, då skulle ingenting i hela världen kunna besegra den Muslimska Ummahn eller stoppa dem för att uppnå succé.
Commanders of the Muslim Army
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. BarakAllâhu feekom.
Vi är människor som dricker blod.
När Khalid bin Waleed [må Allâh vara nöjd med honom] nådde Yarmook med hans armé för att kriga mot Romarna, vände han sig till dem och sade:
"O Mujahideen! Detta är en minnesvärd dag. Det är dagen då vår tro kommer att bli testad och prövad. Idag skall vi undvika varje sort av arrogans, stolthet och inte kämpa för individuell ära eller egoistisk skryt...
O Mujahideen av Islaam! Strid endast för att vinna den Goda Viljan av Allâh, den Allsmäktige. I den Muslimska armén idag finns det många utmärkta generaler: varje en utav dem är värdig och kan bli anförtrodd med det permanenta befälet över denna armé. Idag har ni tilldelat mig denna ära att kommendera den Muslimska armé. Så jag hoppas för äran och segern av Islaam, idag kommer vi att inträda slagfältet av Jihâd som en. Allâh kommer att vara vårt Stöd och vår Försvarare."
Sedan konfronterade de två armérna varandra vid Yarmook. Romarnas general, Mahan, vände sig hånfullt mot hans motpart, Khalid bin Waleed [må Allâh vara nöjd med honom] och sade,
"Det ser ut som om fattigdom, nakenhet och svält har tvingat er att komma hit. Om du önskar är jag villig att ge varje en utav er tio dinars, dyra kläder och god mat. Ni kan ta dessa saker och gå. Nästa år kan jag också skicka er dessa saker; ni behöver inte göra er besväret att komma hit."
Khalid bin Waleed [må Allâh vara nöjd med honom] blev rasande av att höra dessa hånfulla och arroganta ord, och svarade,
"Mahan lyssna på mig väldigt noga! Du har fel angående skälet till varför vi är här. Vi är människor som dricker blodet av våra motståndare. Vi har hört att Romskt blod är väldigt utsökt, och vi har kommit hit för att njuta utav det."
Från Commanders of The Muslim Army av Mahmood Ahmad Ghandanfar
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. BarakAllâhu feekom
Jag har aldrig sett en man lik honom.
".... de tittar inte på dunya. Om det kommer till dem, är det i deras händer, och det inträder inte deras hjärtan. Dunya är ett medel till ett slut, inte slutet i sig själv. Så, sådana människor äter för att leva, de lever inte för att äta. De äter precis tillräckligt för att hålla dem levande, och vid detta tillfälle, skulle jag vilja be Allâh - Den Mäktige och Majestätiska - att bevara vår broder, Abû 'Abdillâh, Usamah bin Laden. Jag har aldrig sett en man lik honom på denna jord, han lever i sitt hem lik en som är i ett tillstånd av fattigdom. Jag brukade stanna i hans hem i Jeddah när man gör Hajj eller 'Umrah, och han hade inte ens en enda stol eller bord i hela huset! Han hade fyra fruar, och inte en enda utav deras hus hade en stol eller ett bord i. Vilken arbetare som helst från Egypten eller Jordanien har ett bätte hus än Usamah. Trots detta, om du frågar honom om en miljon riyals till Mujahideen, skulle han ta fram en check och skriva det till dig inom några sekunder.
Han gick en gång till en utav hans systrar och presenterade för henne Ibn Taymiyyahs fatwa angående Jihâd med ens rikedom. Så, hon tog fram hennes checkbok och skrev ut en check på åtta miljoner riyals. Plötsligt, kom de som fanns omkring henne för att prata henne ur det, och frågar henne, "Är du galen? Du ger ut åtta miljoner på en gång, medan du bor i en hyreslägenhet? Det kommer kosta dig minst en miljon för att bygga ditt eget hus!" Så, hon gick tillbaka till Usamah och sade till honom, "Usamah, min broder, jag behöver en miljon av dessa riyals för att bygga ett hus till mig själv." Så, han sade till henne, "Vid Allâh, jag kommer inte att ge tillbaka en enda riyal till dig, eftersom du bor i en lägenhet, avslappnad, medan människor dör och kan inte ens hitta ett tält att skydda sig själva med!"
Om du skulle sitta med honom, skulle du tro att han var en tjänare från tjänarna, med hans uppförande och manlighet. Vid Allâh, jag håller honom att vara på detta sätt. Jag bad Sayyaf att tillkännage ett beslut för att hindra honom från att flytta härifrån [i Peshawar], men han var alltid angelägen om att vara i mitten av striden. Han blodtryck brukade ofta sjunka, så, han fyllde sina fickor med salt och bar med sig en mugg vatten. Han kunde inte tala, eftersom han var hela tiden tvungen att svälja lite salt och dricka lite vatten för att höja hans blodtryck.
Tro mig när jag berättar för dig att när han brukade besöka mig i mitt hem, när han brukade höra telefonen ringa, brukade han gå upp och hämta den åt mig, så att jag inte skulle behöva gå upp från min plats, Sådant uppförande, ödmjukhet, manlighet.... Vi ber Allâh att bevara honom, insha Allâh.
'Fi Dhilal Surat at-Tawbah'; s. 301
Sprid gärna vidare detta material, så länge ni länkar tillbaka till bloggen. BarakAllâhu feekom.